Sidan 51 av 96 FörstaFörsta ... 41495051525361 ... SistaSista
Resultat 1 001 till 1 020 av 1919

Ämne: Aftonbladet Plus

  1. #1001
    Medlem Hajens avatar
    Reg.datum
    Dec 2011
    Ort
    Helsingborg
    Judas och hans 12 lärjungar

    Spelarna och deras historia som många supportar aldrig vill höra talas om igen
    Jesus hade tolv lärjungar.
    Nu visar det sig att Judas hade lika många.
    Här är Sportbladets lista över fotbollsvärldens värsta svikare.





    Luis Figo, 41.
    Från Barcelona till Real Madrid 2000.
    Kommentar: Portugisen blev den dyraste fotbollsspelaren någonsin när han bytte mellan de spanska rivalerna. Men det är inte prislappen på 540 miljoner kronor som gör den affären till fotbollsvärldens mest uppmärksammade. Figo mordhotades, kunde inte visa sig i Barcelona och fick grishuvud och andra föremål kastade mot sig när han återvände till Camp Nou.
    ”Ingen annan idrottare i världen har tidigare upplevt att spela i en arena med 100 000 människor emot honom”, har Figo sagt om återkomsten till Barcelona.

    Robin van Persie, 30.
    Från Arsenal till Manchester United 2012.
    Kommentar: Han var årets spelare och lagkapten i Arsenal. Efter år med skadebekymmer hade Londonklubben fått igång holländaren, som fullkomligt öste in mål. Arsenal hade tappat flera talangfulla spelare de senaste åren och ville verkligen behålla van Persie. Men han gillade inte klubbens filosofi, tackade nej till en kontraktsförlängning, och meddelade på sin hemsida att han skulle lämna klubben. Ett drag som förmodligen sänkte prislappen. I mitten av augusti var han klar för rivalen Manchester United.

    Fernando Torres, 29.
    Från Liverpool till Chelsea 2011.
    Kommentar: Det var den absolut sista transferdagen av vinterfönstret i januari – Chelsea pungade upp en halv miljard kronor för Liverpools gullegris Torres. Liverpools fans var ursinniga när spanjoren bytte klubb, de protesterade och brände hans tröja utanför träningsanläggningen. Brittiska tabloiden The Sun startade en tröjkampanj och skickade insamlade tröjor till behövande i Afrika.

    Mario Götze, 21.
    Från Borussia Dortmund till Bayern München 2013.
    Kommentar: Nyheten kom som en bomb i slutet av april. Strax före Dortmunds semifinal i Champions League mot Real Madrid bekräftade den tyska klubben att Mario Götze var klar för rivalklubben Bayern München. 21-åringen hånades och hotades på sin Facebook-sida, och kallades för ”svikare”. På läktaren vände Dortmunds fans honom ryggen och visade banderoller med texten: ”Jakten på pengar visar hur mycket hjärta du egentligen har. Dra åt h*****e!".

    Oscar Ruggeri, 51.
    Från Boca Juniors till River Plate 1985.
    Kommentar: Cataldo Spitale var den första spelaren att göra den förbjudna flytten 1933, han skrev på för River Plate. 50 år senare gjorde Ruggeri samma val och försökte beskrev flytten så här: ”Det är inte lätt, det kan jag säga dig. Den ena sidan tycker att du är en svikare och den andra litar inte på dig. Du behöver tid att anpassa dig och stark karaktär för att få folk på sin sida”.

    Niko Kranjcar, 29.
    Från Dinamo Zagreb till Hajduk Split. 2003.
    Kommentar: Kroatien har Europas kanske mest passionerade fotbollsklimat. En passion som lätt slår över i hat. Det blev Niko Kranjcar varse om sommaren 2003. Unge Kranjcar hade blivit kapten i Dinamo Zagreb redan som sjuttonåring, och lett klubben till en ligatitel och två inhemska cuper. Som 21-åring bestämde den offensive mittfältaren för att markera mot Dinamo efter en dispyt med ledningen. Han skrev på för största rivalen Hajduk Split.
    Hur fansen tog det?
    Ett stort gäng ställde sig utanför Kranjcars hur och tände 200 ljus under en ceremoni. Reportrar på plats fick en förklaring av en supporter:
    – Det är här till minnet av Nikos ära. För den är död.

    Roberto Baggio, 46.
    Från Fiorentina till Juventus 1990
    Kommentar: Fiorentinas supportrar blev inte arga när Roberto Baggio stack till Juventus. De blev galna. Stora kravaller rasade i Florens och 50 personer skadades.
    Den dåvarande säsongen hade Fiorentina förlorat mot den hätska rivalen i Uefa-cupfinalen, och Fiorentina-fansen vägrade acceptera affären.
    Baggio försökte de kommande säsongerna blidka de gamla fansen. Han vägrade ta straffar mot Fiorentina och när han blev utbytt i en match plockade anfallaren upp en lila halsduk och kysste den.
    – Längst in i hjärtat är jag alltid lila, har Baggio sagt.

    Manuel Neuer, 27
    Från Schalke 04 till Bayern München 2011
    Kommentar: 25 år gammal var Manuel Neuer Tysklands bäste målvakt. Han hade spenderat hela karriären på ett och samma ställe: för den stolta kolgruvebetarklubben Schalke 04. Då han i april 2011 förklarade att han inte tänkte förlänga kontraktet med Schalke blev fansen förbannade. När Neuer firade en cupseger med klubben klev en man fram och örfilade målvakten och han blev hånad och hatad vid varje hemmamatch.
    Sedan skrev Neuer på för Bayern München. Då bröt helvetet loss.
    Schalkes supportrar producerade banderoller med bilder där Neuer utförde oralsex på den, enligt fansen, arrogante sportchefen Uli Hoeness.
    – Jag vet att vissa kallar mig för Judas, medan andra har accepterat mitt beslut eller respekterar det i alla fall, sa Neuer.

    Ashley Cole, 33
    Från Arsenal till Chelsea, 2006
    Kommentar: Ashley Coles är sannolikt den mest hatade spelaren i modern brittisk fotboll. Visst, Arsenals supportrar har extra svårt för engelsmannen, som flyttade till Chelsea efter en smutsig övergång som pågick mellan 2005 och 2006.
    Men Coles totala oförståelse för all rimlig kritik mot hans person, och grundmurade förmåga att alltid skylla på andra har fått stora delar av världens fotbollsälskare att avsky den pengargalne vänsterbacken.

    Sol Campbell, 39
    Från Tottenham till Arsenal 2001
    Kommentar: De var sämre, omsprungna – hopplöst på efterkälken gentemot värsta rivalerna Arsenal. Men Tottenhams supportrar kunde åtminstone glädjas åt en sak: lagkaptenen och mittbacken Sol Campbell.
    Det kom snart att ändras. Under en längre period försökte Tottenham få Campbell att skriva på ett nytt
    – fett – kontrakt med klubben. Mittbacken lovade att han skulle stanna i norra London. Vilket han också gjorde.
    Sommaren 2001 chockade Campbell hela Fotbollsengland genom att byta till Arsenal, trots att han tidigare försäkrat att han aldrig skulle kunna tänka sig att spela för klubben.
    Det har gått över tio år sedan den kontroversiella affären, men Tottenhams supportrar vägrar förlåta "judas". Så sent som i januari 2009 fälldes fyra Spurs-fans för att ha ropat vad som bedömdes vara homofobiska och rasistiska ramsor mot den forne favoriten.

    Jesper Jansson, 42.
    Från AIK till Djurgården 1996.
    Kommentar: Smålänningen hamnade i den kanske värsta skottlinjen i svensk fotbollshistoria. Jesper Jansson blev lagkapten för AIK och visade öppet sin kärlek till klubben. Men hösten 1995 förändrades allting. Efter en kontraktstvist mellan Jansson och AIK gick parterna skilda vägar – smålänningen valde att skriva på för rivalen Djurgården. Han fick hotbrev, bostaden vandaliserades och han kallades för ”Judas Jesper”. Han tvingades byta bostad och han fick ganska snabbt även lämna Djurgården för Stabaek i Norge.

    Paul Ince, 46
    Från West Ham till Manchester United 1989.
    Kommentar: Han var knappast omtyckt av Manchester United-fansen när han skrev på för Liverpool 1997. Om det rörde Paul Ince i ryggen?
    Föga troligt, han hade varit med om värre skandaler redan som 22-åring.
    Då spelade han för West Ham i andradivisionen. Ince var sugen att testa på en högre nivå, och förhandlade med Manchester United. Men långt innan att affären var officiell publicerades det bilder på mittfältaren iförd en United-tröja. Efter det blev Ince hatad av West Hams supportrar under resten av karriären.
    "Det var inte mitt fel. Jag var bara en ung kille som gjorde vad agenten bad mig om", skrev Ince i sin biografi.

    Fotnot: Vi har baserat urvalet på spelare som gått direkt mellan två klubbar i en känslig övergång. Alla spelare som representerat en annan klubb emellan rivalklubbarna (t.ex. Sebastian Eguren) platsar inte på Sportbladets lista.

  2. Följande 5 medlemmar gillade det här inlägget av Hajen:


  3. #1002
    Medlem
    Reg.datum
    Apr 2012
    Så bra har allsvenska klubbarna värvat | Allsvenskan | Sverige | Fotboll | Sportbladet | Aftonbladet
    "Så bra har allsvenska klubbarna värvat"

    Någon som kan lägga upp?

  4. Följande medlem gillade det här inlägget av Borges spelsinne:


  5. #1003
    Medlem
    Reg.datum
    Jan 2014
    AIK:
    In: Niclas Eliasson (Falkenberg), Panajotis Dimitriadis (Brommapojkarna), Eero Markkanen (JJK)
    Ut: Martin Mutumba (klubb ej klar), Robert Åhman Persson (Örebro), Daniel Gustavsson (Örebro), Alhassan Kamara (Örebro)
    Kommentar: Tre lovande spelare in, där Niclas Eliasson imponerade enormt i Superettan i fjol. Men ingen av nyförvärven är köpt för att direkt bli ordinarie. AIK:s trupp är stark oavsett, men räkna med något riktigt bra nyförvärv under vintern.
    Förlusten av Mutumba är tung, han passade fram till elva mål i fjol. I övrigt har äldre bänkspelare försvunnit för att ge plats åt de nyanlända talangerna. Crespo lyckades aldrig slå igenom i klubben.
    Betyg:
    Brommapojkarna:
    In: Kristinn Jonsson (Breidablik UBK), Carl Starfelt (BP U19), Seth Hellberg (BP U19), Stefano Vecchia (BP U19), Stefan Billborn (tränare, assisterande i fjol), Patrick Winqvist (assisterande tränare, Malmö FF U)
    Ut: Panajotis Dimitriadis (AIK), Niklas Westberg (slutar), Joakim Lindner (klubb ej klar), Hampus Jönsson (klubb ej klar), Anton Sandberg Magnusson (klubb ej klar), Roberth Björknesjö (tränare, Öster).
    Kommentar: Det är inget dukat bord som Stefan Billborn kommit till. BP:s orutinerade trupp är i nuläget om möjligt ännu mer orutinerad än i fjol. Isländske vänsterbacken Kristinn Jonsson har gjort en landskamp och är inlånad under 2014, med köpoption. BP lär tippas som nedflyttningskandidat i år också.
    Betyg:
    Djurgården:
    In: Per Olsson (tränare, Gefle)
    Ut: Peter Nymann (Vestsjälland), Alhaji Kamara (IFK Norrköping), Sebastian Rajalakso (klubb ej klar), Petter Gustafsson (Åtvidaberg), Brian Span (klubb ej klar), Ljeutrim Makolli (klubb ej klar), Ibrahim Fofanah (klubb ej klar), Daniel Jarl (klubb ej klar), Kristijan Cosic (klubb ej klar), Sasa Matic (klubb ej klar), Luis Solignac (klubb ej klar), Pablo (Fluminense, tillbaka efter lån), Godsway Donyoh (Manchester City, tillbaka efter lån), Joel Riddez (IK Frej)
    Kommentar: Djurgården storstädar och 14 spelare har hittills fått lämna. Men många har bara varit på lån, och det största tappet är Peter Nymann som väljer att flytta hem till Danmark. Godway Donyoh imponerade under hösten, men Djurgården och City lyckades inte komma överens om en förlängning. Pelle Olsson har ännu inte börjat plocka in ersättare.
    Betyg:
    Elfsborg:
    In: Per Frick (Falkenberg, åter efter utlåning), Anton Andreasson (Elfsborg U), Liridon Gashi (Elfsborg U), Victor Rotting (Elfsborg U), Kristoffer Björk (Elfsborg U), Arber Zeneli (Elfsborg U)
    Ut: Mohammed Abdulrahman (Motala), Joackim Jörgensen (Viking Stavanger), Andreas Andersson (Sirius), Stefan Larsson (Kalmar FF), James Keene (Bnei Yehuda), Martin Andersson (slutar), Mohamed Bangura (Celtic, åter efter utlåning).
    Kommentar: Per Frick imponerade i superettan i fjol, nu hoppas Elfsborg på något liknande i allsvenskan. Mohamed Bangura floppade, och de övriga förlusterna har mest slimmat truppen. Stark startelva, men det behövs förstärkningar. Fem ungdomar flyttas upp från U-truppen.
    Betyg:
    Falkenberg:
    In: Tibor Joza (Häcken), Rasmus Rydén (Halmstad), Hampus Svensson (Vinberg), Christoffer Carlsson (Hammarby), Rasmus Sjöstedt (Kalmar FF, lån), Henrik Larsson (tränare, Högaborg)
    Ut: Niclas Eliasson (AIK), Danny Ervik (Mjällby), Victor Sköld (Åtvidaberg), Jesper Hansen (Trelleborg), Per Frick (Elfsborg, åter efter utlåning), Emil Jensen (klubb ej klar), Hans Eklund (tränare, Kalmar FF)
    Kommentar: Eliasson, Sköld och Frick är tre riktigt tunga tapp och gör inte Falkenbergs debut i allsvenskan lättare. Christoffer Carlsson var grym senast han var i Falkenberg, men har inte alls lyckats i Hammarby. Klubben har ont om pengar, men den nuvarande truppen räcker inte till.
    Betyg:
    Gefle:
    In: Sasa Sjanic (Vasalund), Jesper Florén (Gais), Robin Nilsson (Ängelholm), Roger Sandberg (tränare)
    Ut: Mikael Dahlberg (Apollon Smyrnis), Eric Törnros (Brage), Linus Malmborg (Assyriska), Mattias Hugosson (slutar), Johan Svantesson (slutar), Daniel Bernhardsson (slutar), William Lundin (slutar), Alexander Faltsetas (klubb ej klar), Pelle Olsson (tränare, Djurgården)
    Kommentar: Kvickt av Gefle att klippa till på Jesper Florén, men nye tränaren Roger Sandberg har ändå mycket jobb framför sig. Tunga tapp främst i form av Mikael Dahlberg, Mattias Hugosson och Alexander Faltsetas. Och då har vi inte ens nämnt Pelle Olssons flytt till Djurgården…
    Betyg:
    IFK Göteborg:
    In: Martin Smedberg-Dalence (IFK Norrköping), Jonathan Azulay (Örgryte, åter efter utlåning)
    Ut: Tobias Hysén (Shanghai East Asia), Pontus Farnerud (slutar), Hannes Stiller (Ljungskile), Logi Valgardsson (Sogndal), Sebastian Ohlsson (klubb ej klar), Pär Ericsson (RAEC Mons)
    Kommentar: Guldkandidat i fjol, men förlusterna av Hysén och Farnerud är blytunga. Göteborg ser mer ut som ett mittenlag i nuläget och Håkan Mild har ett tufft jobb framför sig. Förstärkning måste till i anfallet, mittfältet och försvaret.
    Betyg:
    Halmstad:
    In: Reine Almqvist (assisterande tränare, Helsingborg)
    Ut: Stefan Selakovic (slutar), Michael Svensson (slutar), Christian Järdler (slutar), Rasmus Rydén (Falkenberg)
    Kommentar: Massor av rutin som försvunnit med Selakovic, Svensson och Järdler. Kanonförstärkning på ledarsidan dock. Tvingades kvala sig kvar i fjol, och har ett svagare lag i nuläget.
    Betyg:
    Helsingborg:
    In: -
    Ut: Reine Almqvist (assisterande tränare, Halmstad), Erlend Hanstveit (Brann), Daniel Andersson (slutar), Rachid Bouaouzan (klubb ej klar)
    Kommentar: Bara Hanstveit som var ordinarie i fjol av förlusterna och HIF ser fortsatt starka ut. Förstärkningar behövs dock, framför allt i offensiven.
    Betyg:
    Häcken:
    In: Ivo Pekalski (Malmö FF), Peter Abrahamsson (Örgryte), Ronald Mukiibi (Qviding), Sebastian Ohlsson (Skövde AIK), Sula Matovu (fri transfer), Alexander Jeremejeff (Qviding)
    Ut: Tibor Joza (Falkenberg), Jonas Bjurström (FC Trollhättan), Damir Mehic (Jönköping Södra), Mika Ojala (klubb ej klar), Mikolaj Lebedynski (klubb ej klar), Yago Fernandez (klubb ej klar), Dominic Chatto (klubb ej klar)
    Kommentar: Fjolårets stora besvikelse kan ha gjort en av vinterns bästa värvningar, om de bara lyckas få ordning på Pekalskis skadebekymmer. Har släppt ett antal spelare, men utöver Chatto var det ingen som var ordinarie i fjol.
    Betyg:
    Kalmar FF
    In: Stefan Larsson (Elfsborg), Tor Öyvind Hovda (Hönefoss), Ole Söderberg (Molde), Hans Eklund (tränare, Falkenberg)
    Ut: Erik Israelsson (Hammarby), Paulus Arajuuri (Lech Poznan), Henrik Rydström (slutar), Anton Agebjörn (klubb ej klar), Lucas Hägg-Johansson (Oskarshamn, utlåning), Rasmus Sjöstedt (Falkenberg, lån), Zlatan Azinovic (klubb ej klar), Nanne Bergstrand (tränare, Hammarby)
    Kommentar: Intressant upplägg med två målvakter som ska rotera. Stefan Larsson var strålande senast han var i Kalmar men har inte lyckats alls i Elfsborg. Tungt tapp, på många sätt, när Henrik Rydström slutar. Kan Hans Eklund upprepa succén från Falkenberg?
    Betyg:
    Malmö FF:
    In: Mahmut Özen (Mjällby)
    Ut: Jiloan Hamad (TSG Hoffenheim), Johan Dahlin (Genclerbirligi), Ivo Pekalski (Häcken)
    Kommentar: Extremt tunga förluster av Jiloan Hamad och Johan Dahlin, och värre kan det bli om också Pontus Jansson försvinner. Ivo Pekalski har inte tillfört något på grund av sina skador. Måste få in ersättare av hög klass för att kunna hota i Champions League-kvalet.
    Betyg:
    Mjällby:
    In: Danny Ervik (Falkenberg), Patrik Ingelsten (Viking Stavanger), Gudmann Thorisson (FH Hafnarfjördur), Kwame Bonsu (fri transfer)
    Ut: Pär Ericsson (RAEC Mons), Marcus Pode (Örebro), William Leandersson (Hörviken), Mahmut Özen (Malmö FF), Robin Cederberg (klubb ej klar)
    Kommentar: Har värvat intressant i form av Patrik Ingelsten, som går in som ersättare till Pär Ericsson. Ervik imponerade i superettan i fjol. Liten chansning med Thorisson och Bonsu, men båda fick kontrakt efter provspel. Tungt tapp av Ericsson, men Ingelsten bör kunna ersätta på ett bra sätt.
    Betyg:
    IFK Norrköping:
    In: Andreas Hadenius (Sylvia), Arnor Ingvi Traustason (Keflavik), Edvard Skagestad (Haugesand), Alhaji Kamara (Djurgården)
    Ut: Martin Smedberg-Dalence (IFK Göteborg), Bobbie Friberg da Cruz (klubb ej klar), Joonas Tamm (klubb ej klar).
    Kommentar: Lovande islänningen (inhemska ligans största talang i fjol) ska bli kul att följa, men inget av nyförvärven är givna i startelvan. Förlorar ett starkt anfallsvapen i form av Smedberg-Dalences precisa inlägg.
    Betyg:
    Åtvidaberg:
    In: Victor Sköld (Falkenberg), Petter Gustafsson (Djurgården), Månz Karlsson (Öster)
    Ut: Erik Moberg (Örebro), Oscar Möller (klubb ej klar), Simon Esséus (Nyköping), Petrit Zhubi (Gais)
    Kommentar: Plockade in superettans skyttekung när övriga allsvenska klubbar låg och sov. Smarta inköp också av Petter Gustafsson och framför allt Månz Karlsson. Överraskade redan i fjol och kommer inte bli sämre 2014.
    Betyg:
    Örebro:
    In: Marcus Pode (Mjällby), Erik Moberg (Åtvidaberg), Alhassan Kamara (AIK), Robert Åhman Persson (AIK), Samuel Mensah (Östersund)
    Ut: Peter Samuelsson (Degerfors), Josef Ibrahim (IFK Mariehamn), Samuel Wowoah (klubb ej klar), Eidur Sigurbjörnsson (klubb ej klar), Nordin Gerzic (IFK Göteborg, tillbaka efter utlåning)
    Kommentar: Nykomlingen har värvat klokt från konkurrenternas överskottslager och får några av dem till det så. Robert Åhman Perssons kraft kommer göra stor nytta i Örebro. Och får de en ny chans med Nordin Gerzic?
    Betyg:

  6. Följande 2 medlemmar gillade det här inlägget av elinaik71:


  7. #1004
    Medlem
    Reg.datum
    Jan 2014
    Betyg:
    AIK +++
    BP +
    Aporna ++
    Ellos +
    Falkenberg +
    Gefle +
    Sillstryparna +
    Halmstad +
    Helsingborg +
    Häcken +++
    KFF +++
    MFF +
    Mjällby +++
    Peking ++
    Åtvidaberg +++
    Örebro ++

  8. Följande medlem gillade det här inlägget av elinaik71:


  9. #1005

  10. #1006
    Medlem Hajens avatar
    Reg.datum
    Dec 2011
    Ort
    Helsingborg
    Ivan dog i sömnen

    AIK:s #27 var kärnfrisk och bara 32 år när hans hjärta plötsligt stannade: ”Man får en stor klump i magen”
    Arenaflytt, huligangranskning, cupfiasko, Majstorovic-bråk, guldstrid...
    AIK:s 2013 kommer att gå till historien som en av de mesta händelserika säsongerna i klubbens historia.
    Men mer än något annat var det året då Ivan Turinas hjärta slutade att slå.




    Johan Segui, 45, letar efter orden.
    – Oj…
    – Man får en stor klump i magen när man tänker på det.
    AIK:s ordförande minns tillbaka till något som han helst av allt skulle vilja glömma. Klockan är sex på morgonen den 2 maj när det ringer i Seguis mobil.
    Egentligen så skulle han åkt till Argentina senare under dagen tillsammans med sportchefen Björn Wesström, men efter samtalet från Ivan Turinas granne förstår han att alla sådana planer måste ställas in.
    Något är på väg att gå fruktansvärt fel.
    – Man hinner gå igenom hundra saker i huvudet. Ivan andas inte. Han är ju frisk som en nötkärna, så vad kan det vara? En allergisk chock? Hjärtattack?
    Johan Seguis nästa tanke är att han måste dit så snabbt så möjligt.
    Färden från hemmet på Södermalm till Ivans i Solna är inte särskilt lång men i Seguis huvud tar det en evighet.
    – Jag hade precis blivit av med körkortet, så jag var tvungen att jaga ikapp en taxi. Och du vet hur det är när man har tokbråttom. Inget går så långsamt som när man sitter i bilkö med en taxi, även om det egentligen går lika fort som när man kör själv.
    Under tiden ringer Segui inte bara till sina arbetskamrater, utan även till kvällstidningarna. Han informerar om läget och ber om tid för att kunna få grepp om vad som hänt innan nyheten når pressen.
    – Jag bad om förståelse så att vi kunde positionera oss lite grann, vilket vi också fick. Vi fick lite tid och det uppskattade jag.
    Men för Ivan Turina, 32, är det redan för sent. Synen som möter Segui i lägenheten kommer han aldrig att glömma.
    – Man ser hans två döttrar som är helt oförstående inför det som har hänt, så som barn är i den åldern. Man ser hans fru som är helt apatisk, man ser svärmor, hon är på besök, i upplösningstillstånd. Och så Ivan…

    Första gången Ivan Turina kom till Sverige var den 15 maj 2010.
    AIK hade vunnit SM-guld året före men hade inlett säsongen bedrövligt.
    Målvakten Tomi Maanoja, som ännu inte hade återhämtat sig fullt ut från ett benbrott, radade upp misstag och de regerande mästarna låg på sista plats i allsvenskan efter tretton omgångar.
    Goda råd var dyra.
    Ivan blev räddaren, i dubbel mening.
    Den nära två meter långe kroaten imponerade under sitt provspel och accepterade ett treårskontrakt.
    Han var överlycklig över att ha hittat en klubb som trodde på honom.
    – Allt är perfekt: laget, publiken, landet, sa Ivan till undertecknad just innan han skrev på.
    Hans karriär hade inletts med ett tidigt genombrott i Kroatien där han representerade U21-landslaget tio gånger. Som 23-åring blev han förstemålvakt i Dinamo Zagreb, en plats han behöll i ett par säsonger, men efterhand blev han utkonkurrerad i den kroatiska storklubben.
    När Ivan dök upp i Sverige var den förre landslagsmålvakten Tomislav Butina, 36, förstavalet i laget i hans hjärta. Ivans karriär hade gått upp och ner – mest ner om vi ska vara ärliga – under de senaste åren i länder som Grekland och Polen, men i Sverige skulle han komma på rätt kurs igen. Ivan var med om att rädda kvar AIK i allsvenskan 2010 och hjälpte dem till en andraplats året därpå genom sitt lugna och fysiska målvaktsspel.
    Men allra mest ihågkommen på fotbollsplanen skulle han bli för en match i Moskva i augusti 2012.
    När AIK mot alla odds manövrerade ut CSKA på bortaplan i kvalet till Europa League gjorde Ivan sitt livs insats. Det ryska storlaget, med stjärnor som Honda, Dzagojev och Tosic, anföll i våg efter våg men AIK:s nummer 27 tog precis allt – trots att han blödde från bakhuvudet på grund av ett inkastat mynt.
    – Jag vet inte vad som hände, jag bara fortsatte spela, sa Ivan, närmast omtöcknad, efter matchen.
    AIK hade vunnit med 2–0, vilket betydde avancemang med 2–1 totalt. Den största skrällen i svensk klubblagsfotboll sedan Helsingborg slog ut Inter från Champions League år 2000 var ett faktum.
    – Galet. Kan inte tro det. Som att vinna mot Real Madrid, skrockade Ivan medan lagkamraterna dansade omkring honom i ett kaotiskt, gläjderusigt omklädningsrum.

    När Ivan Turina skulle beskriva sig själv sa han ofta på mumlande, nästan läspande engelska: ”I’m a Dinamo man”. Efterhand skulle känslorna för AIK växa sig lika starka, men den största kärleken fanns alltid på hemmaplan.
    Ivan och hans fru Senka stortrivdes med livet i Solna och i augusti 2011 fick de två döttrar, Tia och Tara, tillsammans.
    Det gick inte att ta miste på stoltheten när Ivan pratade om sina tvillingar.
    – Två kommande sportchefer, brukade han skämta.
    – En i Dinamo, en i AIK.
    Ivan dog i sömnen. Obduktionsrapporten visade på en rubbning av hjärtrytmen: ”en naturlig död”. Inga yttre skador, ingen alkohol eller andra preparat var inblandat – hjärtat hade bara skenat iväg.
    Vid hans sida låg Senka, i hennes mage en liten pojke som skulle få namnet Bruno när han föddes tre månader senare.
    Senka, Tia, Tara, Bruno.
    Familjen Turina kämpar på även utan pappa Ivan, vars minne också lever vidare.
    Vid varje AIK-match stämmer supportrarna upp i gemensam sång i den 27:e minuten för att hedra målvakten som alltid hade det numret på ryggen. På hans plats i omklädningsrummet står en flaska Coca cola och en kexchoklad – Ivans uppladdning inför varje match – samt en kroatisk flagga.
    Den 17 maj begravdes Ivan i hemstaden Zagreb.
    Det var en vacker vårdag.
    Köerna ringlade långa på Mirosevac-kyrkogården, över tusen människor ville fram till kistan för att ta avsked. Efter en lågmäld ceremoni utanför kapellet som fyllts med blommor, ljus och gåvor återstod gravsänkningen och ett sista farväl från de närmaste.
    Framför hålet i marken stod Ivans bror med fallande tårar, bredvid honom Senka med putande mage.
    Just som kistan hissades ner i jorden öppnade himlen sig.
    Regnet var kraftfullt, men varmt.
    Oskar Månsson
    8 januari 2014 07:51
    FAKTA
    HYLLADES HELA ÅRET
    2 maj
    Ivan Turina dör i sömnen i sin lägenhet i Solna. Bredvid honom i sängen ligger hustrun Senka. Ambulans-personal är tidigt på plats i lägenheten men ingenting kan rädda 32-åringen. Under förmiddagen samlas spelare, ledare, vänner och AIK-supportrar runt klubbhuset på Karlbergs slottsområde. Efter några timmar svämmar marken över med ljus, blommor och gåvor.
    6 maj
    AIK möter IFK Göteborg i allsvenskan. Till en början fördes diskussioner om matchen skulle skjutas upp, men det blir spel. AIK vinner med 3–1 men det mesta handlar om sorg och hedrande.
    13 maj
    AIK och Dinamo Zagreb möts i en välgörenhetsmatch på Friends arena. Överskottet från intäkterna tillfaller Turinas familj.
    17 maj
    Ivan Turina begravs i Zagreb. Han vilar nu på Mirosevac-kyrkogården i utkanten av staden. AIK och Dinamo Zagreb deltar även i en minnes-ceremoni på nationalarenan Maksimir.
    Resten av året
    Ivan Turina uppmärksammas på varje AIK-match med stående ovationer och ramsor i den 27:e minuten. Även på andra håll i Sverige, Kroatien och resten av världen har Turina hyllats vid olika tillfällen.

  11. Följande 8 medlemmar gillade det här inlägget av Hajen:


  12. #1007
    Supermoderator ryckets avatar
    Gruppering
    AÜA
    Reg.datum
    May 2010
    Någon otrogen som vill dela med sig av denna:

    Snedvriden bevakning om fotbollssupportrar | Expressen

  13. #1008
    Medlem perka15s avatar
    Reg.datum
    Mar 2013
    Fick den saxad på mailen, håll tillgodo


    Vi supportrar distanserar oss i sång från våra rivaler. Nu hoppas vi att 2014 blir året då Expressen distanserar sig från snedvriden journalistik kring svensk fotboll och dess supportrar. Det skriver Dan Blomberg, ordförande för Järnkaminerna.

    "Vi är inte AIK - vi är Djurgår'n, vi är mycket bättre", lyder refrängen i en av Djurgårdssupportrarnas favoritramsor. Ett busenkelt budskap med vår antagonistklubb från Solna utpekad som antites till oss själva. Säga vad man vill om läktarkulturen, men den är rak och tydlig.
    Lika rak och tydlig är inte Expressens bevakning av oss supportrar eller de idrottsföreningar som vi på gränsen till dårskap älskar. Journalistik kring supportrar tycks helt förkasta basala journalistiska spelregler som att vara kritisk mot nyhetskällor eller att låta båda parter i en konflikt komma till tals.

    Dan Blomberg


    Expressens ledarsida, till exempel, slog nog rekord i antal fel per tecken i ett par ledartexter under 2013 ("idrottsklubbarna bör själva betala polisnotan" 130322 och "ingen rabatt för huliganer" 130508). Tyvärr saknas skribents signatur under dessa texter, vilket måhända är en presstradition som bör ses över om Expressen tänker fortsätta med icke faktakollade texter på ledarplats.
    Ledarredaktionen föreslår exempelvis att klubbarna själva ska hyra in "väktare" till sina matcher, ett så bra förslag att idrottsklubbarna började med det för decennier sedan! Ett annat makalöst dåligt stalltips var att idrotten snart skulle "formalisera" bort föreningsdemokratin, den så kallade 51-procentsregeln. Så blev det tack och lov inte, tack vare ihärdigt demokratipraktiserande från supportrar över hela landet.
    Inte heller insinuerandet att problemen ökar stämmer. Regeringens samordnare Björn Erikssons slog fast att situationen är bättre än på många år och att klubbarna tar större ansvar för säkerheten än någonsin tidigare.
    Polisen själva säger att stöket inte bara är minskande relativt sett, utan att "det totalt sett begåtts relativt få brott på och runt arenorna, sett till hur mycket folk som varit närvarande." (Rikspolisstyrelsen 2012).
    Så varför driver då Expressen hätskt en så illa underbyggd linje mot ett problem som är både litet och krympande? Är ledartexter och artiklar i andra ämnen samma hafsverk? Framför allt, hur påverkas de felaktigt utpekade?
    När Djurgårdens förra tränare Magnus Pehrsson avgick talades det tvärsäkert om "hot" i medier både innan och efter att polisen själva konstaterat att inga hot förekommit. När IFK Göteborgs spelare Kjetil Waehler hävdade att han träffats av en inkastad sten på Stockholms stadion sade Expressen blixtsnabbt att "DIF kan tvingas spela inför tomma läktare". Inom kort stod det dock klart att ingen sten kastats. Att Kjetil nog drabbats av en bristning i muskeln och sedan tänkt att det mest rimliga vore att någon kastat macka från läktarna. Att vara kritisk mot nyhetskällor, var det ja.
    Efter att dammet lagt sig och osynliga stenar vittrat bort har även Expressens och andra mediers intresse försvunnit. Kvar står vi supportrar och våra föreningar med brallorna nere och vårt anseende ytterligare nedsvärtat. Ingen tycks känna ansvar för att följa upp eller ännu hellre - göra rätt från början.
    Det värsta med denna spiral av fula vinklar och obefintligt redaktörskap är att den vore enkel att undvika. Allt som krävs är journalistiskt arbete, typ: läs en statlig utredning, använd offentlighetsprincipen, ring båda parter i en konflikt (hojta om du behöver konsulthjälp, Thomas Mattsson). I stället väljer reportrar ofta den svartvita vägen, där Supportern och Fotbollsklubben är De Onda och alla andra De Goda.
    Men låt mig för all del visa att supporterkulturen inte är destruktiv, med några gratisuppslag till hela Expressen.
    Ledarsidan: Kan vi lita på polisen i idrottsfrågor efter att de fällts i förvaltningsrätten för att ha saltat Falsterbo Horse Shows fakturor med över 5 000 procent?
    Kulturen: Är svensk läktarkultur i allmänhet och vår tifokultur i synnerhet den mest spännande konstformen på 2000-talet?
    Nyhetsredaktionen: Förra våren reste 3 000 djurgårdare de 100 milen tur och retur till Helsingborg för att se på fotboll, nu i mars gör vi om det och blir ännu fler. Hur mycket pengar genererar alla de människor som oförtrutet reser land och rike runt för att se på fotboll? Hur många lärare eller sjukhussängar finansierar svenska supportrar?
    Vi supportrar distanserar oss i sång och mening från våra rivaler och vi gör det tydligt. Blir 2014 året då Expressen tydligt distanserar sig från snedvriden och undermålig journalistik kring svensk fotboll och dess supportrar? Jag hoppas det.
    Behöver ni kontakter så finns jag och tiotusentals andra supportrar på en läktare nära dig.

    Dan Blomberg
    Ordförande i Djurgårdens supporterförening Järnkaminerna
    Publicerad 09 jan 2014 05:40

  14. Följande medlem gillade det här inlägget av perka15:


  15. #1009
    Medlem speeeds avatar
    Gruppering
    Ultras Nord
    Reg.datum
    Oct 2012
    Ort
    Solna

  16. #1010
    Medlem Hasss avatar
    Gruppering
    Mentala 2(27)
    Reg.datum
    May 2010
    Ort
    Orminge
    Del 1.

    Det brinner inga bilar i Husby längre, det flyger inga stenar.
    Kvar på andra sidan kravallerna finns nu vardagen, motvinden, missnöjet – och fotbollarna.
    Ett liv med grusplaner och målburar blir aldrig ett liv utan hopp.
    En hel handfull begåvade fotbollsgrabbar har tagit sig till nationalarenan från Stockholms norra förorter.
    Den här hösten har de tänkt återvända med SM-bucklan.


    Så här nära är det mellan förorterna som AIK-spelarna vuxit upp i. (Klicka på bilden för större version)
    Så här nära är det mellan förorterna som AIK-spelarna vuxit upp i. (Klicka på bilden för större version)
    FAKTA
    Husby
    Invånare: 12 203
    Utländsk bakgrund: 85,2 %

    AIK-spelare: Henok Goitom
    28 år, Anfallare
    Tidigare klubbar: Essinge IK, Inter Orhoy, Vasalunds IF, Udinese, Ciudad Murcia, Real Murcia, Valladolid, Almería.
    Landskamper: 13 U21.

    Akalla
    Invånare: 8 387
    Utländsk bakgrund: 70,7 %

    AIK-spelare: Robin Quaison
    19 år, Mittfältare/anfallare
    Tidigare klubbar: Väsby United.
    Landskamper: 2 A, 6 U21, 2 U19.

    Rissne
    Invånare: 7 519
    Utländsk bakgrund: 53,6 %

    AIK-spelare: Alexander Milosevic
    21 år, Mittback
    Tidigare klubbar: Vasalunds IF.
    Landskamper: 1 A, 14 U21, 1 U19.

    Husbykravallerna
    Den 13 maj sköts en knivbeväpnad man ihjäl av polis i en lägenhet i Husby. Händelsen och rapporteringen runt den väckte stor ilska i området. Den 19 maj utbröt sedan stora kravaller i och kring Husby centrum. De upprepades de nästpåföljande kvällarna, och spred sig till flera andra av Stockholms förorter. Såväl Storbritannien som USA avrådde sina medborgare från att besöka de påverkade områdena.
    Det är inte långt till Husby.
    Fågelvägen från centrala Stockholm är inte ens en och en halv mil lång. Åker man tunnelbanans blå linje tar resan prick 19 minuter.
    Det är inte långt till Husby. Det bara känns så.
    AIK:s största stjärna sitter på en bänk mitt emot Al-Ghadir Livs och skakar på huvudet. I det här ögonblicket är han inte killen som gjort mål på San Siro, anfallaren som spelat på både Camp Nou och Bernabéu. Nu är han den frustrerade Husby-sonen, den bekymrade samhällsmedborgaren Henok Goitom.
    – Politikerna säger: ”Vi har byggt en bra motorväg här”. Men vi bryr oss inte om en motorväg – det vi bryr oss om är till exempel att barnen som går skolan här ska kunna gå in i gymnasiet med behörighet och bra betyg. Men man lägger ner skolor, man lägger ner fritidsgårdar, man lägger ner vårdcentralen... Är det inte där man ska börja? Bil kommer sedan. Bil är en lyx för många av oss. Vad har vi för nytta av en motorväg? Har man ett jobb kan man ta tunnelbanan dit.
    Knappt fyra månader har gått sedan Husby blev riksbekant. Henok Goitom betonar att han själv inte tror på våld som metod, men medger samtidigt att han inte blev särskilt överraskad när kravallerna bröt ut.
    Han såg det komma. Han hade märkt hur ilskan byggts upp, känt vreden runt omkring sig. I mångt och mycket hade han delat den.
    – Tänk såhär: Om du får tillräckligt många knytnävar så kommer du till sist att reagera.
    Du känner att Husby utsatts för ett politiskt svek?
    – Ja, det är bara att titta på hur det ser ut. Det är inte bara Husby, utan det är samma sak i Rinkeby eller Bredäng eller vad som helst... Politikerna väljer att favorisera andra stadsdelar framför invandrarförorterna. Så är det.

    Vi går en promenad upp mot Husby centrum. Trimmade mopeder kryssar förbi på gångvägen. Klasar med unga killar är på väg till fotbollsplanen, från fotbollsplanen eller mest ingenstans. På Nordkapsgatan ligger ett hus som fick evakueras i samband med upploppen. 50 bilar brann på en parkering omedelbart bredvid. Goitom nickar mot grannlängan, ett femvåningshus i någon sorts gråblå betong. Där växte han upp, där korrugerad plåt i vitt och gult hänger framför loftgångarna. Föräldrarna och lillasystern bor fortfarande kvar.
    Den eritreanska familjen flydde det etiopiska inbördeskriget 1980. Först hamnade de i Tensta, sedan i Hässelby.
    – Men där trivdes jag inte så bra. De spelade ingen spontanfotboll där. Jag sprang ut på gården och det var liksom inget liv där. Inga människor, inget som hände. Ingen fotboll. Så då flyttade vi till Husby när jag var 12.
    Ni flyttade för att du skulle spela spontanfotboll?
    – Det var faktiskt en av anledningarna. Från början ville inte ens pappa att jag skulle spela i något lag. Han tyckte att jag lärde mig mer ute på gården.
    Har man brytt sig om att lyssna har man kanske redan hört varför Henok Goitom har valt 36 som tröjnummer. Treans plan, klockan sex.
    – Vi hade ju inget internet när jag var liten, inget tv-spel och inga mobiler. Men vi behövde inte ringa – vi visste att vi skulle ses nere på Treans plan klockan sex. Varje dag, året om. Om det snöade så satte vi plastpåsar på fötterna för att hålla kylan borta, sedan gick vi ut och tränade bicycletas eftersom det var mjukare att landa.
    När han själv började drömma fotbollsdrömmar låtsades Henok Goitom att han var George Weah, den bästa afrikanske spelaren någonsin. Hans Milan var favoritlaget.
    – Vi växte inte upp med svensk fotboll, och det är ju det här med att ha något att relatera till... När jag var liten var AIK typ Krister Nordin, Dick Lidman, Thomas Lagerlöf... Det var ingen här ute som ens vilka visste vilka de var. Johan Mjällby kunde vara hur stor som helst i Sverige – här var det ingen som hade en aning. Folk hade mycket bättre koll på vem som var den bästa spelaren här på Trean.
    Framme vid Trean slås man av hur nedgången den lilla planen är. Trasiga målställningar. Ojämnt grus som trampats ner under så många år att det nu mest känns som betong.
    – Men det ska bli bättre nu. Konstgräs, bättre belysning. Otroligt. Jag var själv på kommunmötet när de bestämde det.
    När Henok Goitom beskriver Husbys relation till det svenska samhället använder han liknelser om trädgrenar som håller på att ramla av sin stam. Tittar han på vårens kravaller i backspegeln ser han mediala övertoner, politiskt poängplockeri, en huvudstad och en förort som får allt svårare att prata med varandra. Han pratar om sin egen känsla av att växa upp i ett delat land, och en splittring som sedan bara blivit djupare.
    Men nattsvart? Aldrig så länge fotbollarna fortfarande rullar. Inte när halva AIK består av grabbar från de norra förorterna och grusgropen i Husby ska få konstgräs.
    Vi tar ett varv runt Trean. Det nedre målet vetter mot sydöst, precis i riktning mot Stockholms innerstad.
    – När jag var liten var det som att AIK fanns långt där inne, att det var något stort – men att det inte var något för oss. Många av de bästa äldre boysen – sena 70-talister och så – sa: ”Nä, jag kommer aldrig få chansen där. De spelar bara långt, de gillar inte vår stil”. De kände att de inte kunde få ut sitt spel i en allsvensk klubb, att de inte riktigt var välkomna där. Så känns det inte längre.
    Nästan 500 år har gått sedan riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm lät anlägga Karlbergs slott. Numera är det militärhögskolan som håller till i lokalerna, och AIK:s a-lag som tränar i dess skugga.
    En av de sista sensommardagarna står sportchefen Björn Wesström vid hörnflaggan och inspekterar en tvåmålsövning. Han håller koll på en spelargrupp som inte längre ser ut som den brukade.
    – Vi har definitivt slagit rekord vad gäller att ha stockholmare i startelvan. Det är en sak att ha breddspelare i en trupp, men det är något annat att ha spelare från närområdet som ryggrad.
    Runt planen myllrar en brokig samling AIK-entusiaster. Där finns pensionärer och spädbarn, ultraskillar och kalenderbitare, ungdomar som pratar gathörnsslang och veteraner som snackar Stockholmstugg.
    Lasse Berglund kommer fram och klagar på att det känns stelt ”i buggarna”. Han är morfar till Viktor Lundberg, Solna-killen som hann göra åtta allsvenska vårmatcher innan han flyttade till danska Randers i somras.
    Lundberg är borta, men väldigt mycket norrort finns kvar ändå. Utöver Henok Goitom från Husby finns här Martin Mutumba från Rinkeby, Alexander Milosevic från Rissne och Robin Quaison från Akalla. Nabil Bahoui håller visserligen till i söderförorten Bredäng nuförtiden, men eftersom han bodde i Tensta som liten kvoteras han också in. 18-åriga råämnet Christian Kouakou från Akalla ska också med. Dessutom kan det ju betonas att det givetvis finns norrortskillar som inte har utländsk bakgrund; Nils-Eric Johansson från Viksjö, Per Karlsson från Huvudsta.
    Linje Blå – AIK.

    Björn Wesström nickar belåtet åt uppräkningen.
    – För att sammanfatta: Vi vill utstråla mångfald. Identiteten är det allra viktigaste för oss – och det är det som är AIK. Här ska finnas folk från alla bakgrunder, alla samhällsklasser och alla sorters brottsregister, höll jag på att säga. Oavsett vem du är som supporter ska du hitta någon spelare att känna igen dig i, och det är något vi ska vara jävligt stolta över.
    Björn Wesström.
    Björn Wesström.
    Det är tydligt att Wesström är trött på en tillvaro i försvarsställning. I en tid då en väldigt stor del av den samhälleliga diskussionen runt fotbollen handlar om polisnotor och huliganutredningar tycker han att det finns en tendens att glömma bort klubbarnas inkluderande betydelse. Samtidigt som han redogör för en rad olika AIK-projekt i förortsskolorna passar han på att plussa för att även Djurgården, Hammarby och Brommapojkarna har liknande tankar.
    – Stockholm är en mångkulturell världsstad idag, och det tycker jag att stadens fotbollsklubbar speglar och representerar. Vi jobbar aktivt utifrån en integrationsprincip.
    På 1990-talet hade de svartgula fortfarande en sorts dignitärsaura. De var ”Kungliga AIK”, förbundsetablissemangets klubb. Med tiden har identiteten och profilen delvis förändrats, något som Björn Wesström spårar till skarven mellan 1990- och 2000-talet.
    – Första gången jag själv insåg att det här var en fråga jag behövde ha åsikter i var när jag träffade en 13- eller 14-årig Martin Mutumba. Han var väldigt bra innanför linjerna, men inte alls som de andra utanför planen – och ska jag vara diplomatisk kan jag väl säga att det fanns olika åsikter inom AIK om hur man skulle hantera honom.
    Wesström berättar om när en ung Mutumba praoade på AIK:s kansli, målar upp en bild av en taggig tonåring vid samma häftapparat som kostymerade kanslister.
    – Det här var en tid då Sune Hellströmer ledde AIK, och man kan väl säga att det... fanns en viss kulturkrock där. Vi hade någon slags ideologisk diskussion om vilken väg vi skulle välja, och där vissa tyckte att han helt enkelt skulle bort ur klubben var jag väldigt tydlig i att det alltid borde finnas plats för bra fotbollsspelare i AIK.
    Vi har flyttat oss in i träningsanläggningens huvudbyggnad, och pratar medan nyduschade spelare släntrar in mot matsalen. Martin Mutumba kommer allra sist. Han hälsar glatt och slänger gärna lite käft – men någon förortsintervju vill han inte göra. Inte nu. Kanske senare. När då? Vi får se.
    Björn Wesström rycker på axlarna.
    – Martin går sina egna vägar, och det är väldigt svårt att på förhand säga hur de ser ut.
    Wesström vet. Just nu spelar Martin Mutumba med utgående kontrakt, och trots att de två har jobbat tätt ihop i nästan 15 år har sportchefen fortfarande inte en aning om ifall det blir en förlängning eller inte.
    – Oavsett vilket tror jag att det alltid kommer att finnas ett band mellan oss. Det har varit en oerhört lång och berikande resa där jag har gjort allt mellan att sitta med hans skolkuratorer till att åka och handla mat till hans familj.
    För ett ögonblick tystnar Wesström. Sedan berättar han om det ögonblick som kanske varit det allra starkaste under ett helt liv med AIK.
    – När vi hade vunnit både allsvenskan och cupen 2009 hyllades laget inför öppna läktare. När Martin gick från sidlinjen in till mittpunkten bara brast det för mig. ”Fan, vi gjorde det. Helvetes satan, det gick”. Det var enormt starkt.
    Ännu en gång tystnar Wesström i några sekunder. Sedan summerar han.
    – Jag ska inte säga att vi gick in i en strid tillsammans, men jag stod bakom Martin när han kom in och utmanade hela AIK. Nu är de som inte ville ha honom i klubben borta. Martin är kvar. Han vann.
    Bahoui, Mutumba, Quaison, Milosevic, Goitom – alla är de uppväxta längs den blåa tunnelbanelinjen norrut (klicka på bilden för större version).
    Bahoui, Mutumba, Quaison, Milosevic, Goitom – alla är de uppväxta längs den blåa tunnelbanelinjen norrut (klicka på bilden för större version).
    Efter att Robin Quaison skruvat in en boll i krysset mot Manchester United twittrade Martin Mutumba om hur glad han var för ”lillbroshan”. Det var enkelt att förstå vad han menade, att se en sorts mentalt släktskap mellan de två bollbegåvningarna från Järvafältet.
    – Det var någon man såg upp till när man var liten. Han gjorde sin musik och spelade för AIK och kom här utifrån. ”Om han kan så kan jag också”. Och när jag kom upp i a-laget så hjälpte han mig ganska mycket, gav mig tips hela tiden om hur man ska agera. Att man ska prata och ta för sig även fast man är ung. Han har lärt mig mycket.
    Robin Quaison var tidig med att gå in genom dörrarna som Martin Mutumba öppnat. Han behövde inte kriga sig in i AIK, utan flyttade helt enkelt dit som 8-åring då han var ute efter något ”mer seriöst”.
    Det finns ett Youtube-klipp från prestigematchen mellan AIK och IFK Göteborg, hösten 2006. Mitt i tifot på Råsundas gamla Norra Stå står en liten kille med svartgul halsduk höjd över huvudet. Robin Quaison, nyss fyllda 13.
    – När det var derby ville mamma att jag skulle komma hem snabbt, men annars var hon aldrig orolig. Hon gillade AIK, hade varit med mig på träningarna i alla år.
    I Robin Quaisons historia är hans mamma både huvudperson och hjältinna. Hon uppfostrade två söner – ensamstående och sjukskriven – och när nu den yngsta av bröderna ser tillbaka på sin uppväxt så är han full av förståelse för att det inte fanns några betalkanaler på tv:n.
    – Alla föräldrar har inte mycket pengar, och ibland så var man lite hungrig när man skulle lägga sig på kvällen, men... Man får ju mat i skolan. Och det finns alltid folk här ute som märker såna saker. Har du inte mat kan du alltid få det.
    Den äldre brodern har flyttat, men Robin Quaison bor fortfarande med sin mamma i en trerummare på elfte våningen. Han pekar ut lägenheten när vi går förbi, upprepar att han ser tillbaka på uppväxten med både värme och glädje. Om det var tufft? På vissa sätt, kanske, men livet kan bjuda på olika typer av motstånd.
    – För mig var det nog det bästa som kunde hända att jag växte upp här. Jag spelade fotboll hela tiden, kände alla... Vissa saker får man inte från skolan, vissa saker lär man sig genom att vara ute. Att vara lugn, att inte prata när man inte ska prata. Såna saker.

  17. #1011
    Medlem Hasss avatar
    Gruppering
    Mentala 2(27)
    Reg.datum
    May 2010
    Ort
    Orminge
    Del 2.

    När Quaison pratar om sitt område syftar han inte enbart på Akalla. Promenaden till Husby tar mindre än fem minuter, och han är där i stort sett varje dag. Han var där under upploppen också, men när han följde rapporteringen och diskussionen efteråt kände han inte alls igen sig.
    – Alltså... Ingen som är i min ålder härute tänker ju på vårdcentralen eller på att apoteket har försvunnit. Dom har tagit bort biblioteket här borta, men ärligt... Jag skiter fullständigt i det. Jag var aldrig där.
    Varför blev det som det blev då?
    – Det är jättesvårt att säga. När det väl har börjat och det kommer i tidningarna, det kommer på tv... Det triggar ju dom som gör det. De tänker: ”Shit, kan vi få igång en såhär stor grej?!”.
    Ett medelålders par går förbi och hälsar. Vi hälsar tillbaka.
    – Det var Christian Kouakous föräldrar. Jag tycker att det är kul att han har kommit fram, att han tar samma väg som vi gjorde.
    Det märks att tankarna blir fler i Robin Quaisons huvud. Han tar samtalet tillbaka till början, till starten för resan mellan norrförorten och nationalarenan.
    – Vi var tre killar härifrån Akalla som började i AIK samtidigt. Det var liksom som att vi skulle ut och upptäcka världen. Vi var jättesmå. Från början fick alltid någon av föräldrarna följa med på tunnelbanan.
    I många år gjorde de tre jämnåriga fotbollspojkarna från Akalla allt tillsammans. Först pendlade de fram och tillbaka till AIK-träningarna, sedan gick de direkt till asfaltsplanen ”The Cage” och fortsatte spela där. De var barn som blev tonåringar, talanger som först drömde om proffslivet och sedan faktiskt började se det skymta bortom horisonten.
    Men en sommarmorgon var en av dem borta. Nicolas Jaju Garcia hade tagit sitt liv, bara 15 år gammal.
    – Han var min bästa vän. Jag hade känt honom sedan vi var fem, sex år gamla. Det var inte bara fotbollen heller. Vi gick i samma klass, umgicks hela tiden.
    Vi har satt oss på en bänk i utkanten av torget i Akalla centrum. Robin Quaison tittar upp över ICA-affären, mot höghusen på andra sidan.
    – Det var precis här faktiskt... Om du ser det här röda huset?! Nästa röda hus bakom det. Han hoppade från fjärde våningen.
    Quaison håller kvar blicken ett litet tag, slår sedan ner den i marken.
    – Vi hade precis gått ut nian. Jag hade kommit hem efter att ha spelat en match mot BP. Så jag låg i sängen, skulle sova, men så fick jag ett sms från en kompis som var här... Jag sprang direkt hit, men då var han redan på sjukhus. Så då åkte vi till sjukhuset, och där... Fick vi beskedet.
    Visste du att han mådde dåligt?
    – Nä... Ingenting alls. Han hade gömt det.
    Och för din egen del? Hur klarade du av att gå vidare?
    – Dagarna efter det hände gick jag inte på träningarna, missade matcher. Såna saker, för jag kunde inte tänka klart. Jag åt inte, jag sov inte. Men sen när jag väl började spela igen – då tänkte jag att jag gjorde det för hans skull. Han ville också bli fotbollsspelare, precis som jag, och då försöker jag lyckas för honom också. Det är något som kommer att finnas med mig i hela mitt liv.
    Oftast låter Robin Quaison som den 19-åring han fortfarande är, men när han tänker tillbaka på sin saknade vän får rösten ett större eftertryck. Han berättar om hur han trots allt känner att han lärt sig saker av tragedin – att han blivit starkare och mer beslutsam – och anstränger sig för att formulera vad han menar.
    – Jag vet inte hur jag ska säga... Det blir ju fel att säga att man blir van, men det blir liksom lättare att tackla för varje gång det händer... Att isolera sig och stänga in sig i sig själv är fel väg att gå. När Ivan gick bort visste jag hur jag skulle hantera det. Man lär sig den delen av livet också.
    Även om de skulle vinna allsvenskan kommer 2013 aldrig att kunna bli säsongen då AIK tog SM-guld. För all framtid kommer det i första hand vara året då de förlorade sin målvakt.
    I utomstående ögon kanske det framstår som att laget har kunnat gå vidare relativt opåverkade, men Björn Wesström berättar om en helt annan vardagsverklighet. Innanför träningsanläggningens väggar påverkar fortfarande Ivan Turinas minne allt runt AIK; varje match, varje måltid, varje samtal.
    – Jag tror inte att det finns en enda spelare som går igenom en enda dag utan att tänka på Ivan. Och ska jag vara ärlig är jag faktiskt överraskad av att vi ens är topp-fyra efter det vi har gått igenom.
    Ärr kan blekna, men inte försvinna. Förr eller senare måste man acceptera att de sitter där de sitter och förlika sig med dem.
    – Första gången jag riktigt reflekterade över att det finns olika förhållningssätt till döden var när Mohamed Bangura var i AIK, och hans fru fick missfall. Han kommer från ett av världens absolut fattigaste länder och har döden runt hörnet i stort sett hela tiden – och hans reaktion var så annorlunda än vi hade föreställt oss. Han blev jätteledsen, absolut, men ändå påverkade det inte honom i närheten av lika mycket som det hade påverkat mig.
    Järvafältet är verkligen inte Sierra Leone. Unga människor tar livet av sig eller dör av cancer även i välbeställda områden. Ändå tycker Wesström att han känner igen ett genomgående drag bland de spelare som kommer från de mer resurssvaga förorterna. På olika sätt har de tufsats till av livet, tvingats växa upp snabbt på ett sätt han själv inte behövde i ett av Sollentunas medelklasskvarter.
    – När jag går in i vårt omklädningsrum känner jag verkligen att vi har ovanligt mycket mod och överlevnadsinstinkter där. Många där har redan gjort en väldigt lång resa för att överhuvudtaget ta sig till allsvenskan.
    Nya tider föder både nya krav och nya möjligheter. På samma sätt som AIK har förändrats sedan millennieskiftet har de centrala utmaningarna för klubbens ledare fått en annan karaktär.
    – När det går bra för oss lyckas vi hämta kraft ur vår mångfald, men det är inget som fungerar automatiskt. Det finns en skillnad i attityd och sätt att vara mellan förortskillarna och de som kommer från någon sorts folkhemsmiljö – och det är dynamiken i det som jag tycker är spännande att utgå ifrån, språkbryggorna och skillnaderna i synsätt.
    Wesström utvecklar:
    – Andreas Alm sa vid något tillfälle när vi diskuterade det här: ”Varje spelare behöver göra något utöver det som förväntas av honom för att verkligen bli accepterad i gruppen”. Om det är en individuellt fokuserad spelare måste han kanske prata om gemensamt ansvar under en halvtidspaus. Om det är en offensivt balanserad spelare behöver han ta en 60-meterslöpning och göra en glidtackling för att alla ska se att han offrar något för laget. Det är så man knäcker Jantekoden.
    Finns den fortfarande i svenska omklädningsrum?
    – Ja, det gör den.
    Som alla andra har Björn Wesström sett en tendens i den svenska fotbollen. Pojk- och juniorlandslagen domineras av spelare med invandrarbakgrund – medan startspelarna i a-landslagets senaste match hette Isaksson, Johansson, Antonsson, Nilsson, Olsson, Larsson och Svensson.
    Någonstans vid det sista steget mot stjärnorna har förortskillarna haft en tendens att falla tillbaka ner mot jorden. För att komma tillrätta med det har nu AIK börjat utbilda och rekrytera ledare utifrån delvis nya premisser. När omklädningsrummet fått en ny dynamik bör tränarkontoret både förstå det och avspegla det.
    – Utan att tveka skulle jag säga att det här är en nyckelfråga för hela den svenska fotbollen. Ute i förorterna har vi all den här hungern, all den här talangen – men än så länge har vi inte riktigt lyckats dra nytta av den. Vi måste bli bättre på att hjälpa de här spelarna att lyckas.
    Frågan är om det räcker med fotboll... I mina öron låter det som en sammanfattning av en större nationell utmaning.
    – Det var du som sa det. Men jag säger inte emot.

  18. #1012
    Medlem Hasss avatar
    Gruppering
    Mentala 2(27)
    Reg.datum
    May 2010
    Ort
    Orminge
    Del 3.

    När Alexander Milosevic kommer till Rissne torg ber han om ursäkt för att han är drygt tio minuter försenad.
    – Jag hjälpte mamma med tvättstugan.
    Kvällen före har han kommit hem från en tiodagarssamling med U21-landslaget. Med sig från Turkiet fick han en poäng och en dos pepparsprej i lungorna.
    – Först fattade man ju inte alls vad som hände när det drog in över planen. Jag kände hur det började sticka mer och mer i halsen, tills det kändes som knivar. Det var inte skönt. Melker Hallberg blev så rädd att han nästan grät ute vid bänken.
    Milosevic flinar till, sedan finner han sig.
    – Fast det är klart, det är väl inte så konstigt att man får tårar i ögonen om man fått tårgas i dem.
    Förstod du vad det var som hade hänt?
    – Efter ett litet tag. Jag har känt på pepparsprej tidigare, liksom sniffat från handen på en kille.
    Vi sätter oss på pizzerian vid torget. På väggen hänger en AIK-tröja med nummer sex på ryggen. Huset bjuder. Den där sexan pratar vidare.
    – Ibland kan jag vara på väg att säga något till någon av de andra U21-killarna på samma sätt som jag gör med mina kompisar här. Men då hinner jag tänka: ”Lugn nu, han skulle bli chockad”.
    På allvar?
    – Absolut. Nu senast började jag och Micke Ishak skrika på varandra i halvtid. Vi hänger mycket utanför planen och för oss var det bara som vanligt, men folk omkring oss blev liksom rädda: ”Lugna er, grabbar, lugna er”. ”Vadå lugna oss? Vi har en diskussion här”. Men Micke är ju också från en invandrarförort i Södertälje, och det där sättet att snacka är väl också något vi har med oss. Det kan ju vara ganska grova grejer man säger till varandra.
    Plötsligt tjoar Milosevic till:
    – Bror!
    Milosevic har fått syn på någon han vill presentera, vinkar honom till sig.
    – Det är vår ikon här i Rissne. Du ser att han bara har ljusblå kläder på sig?! Det är Manchester City-grejer som han har fått av John.
    Mannen som kommer fram heter Luis Silva, och är en av svensk fotbolls mer okända centralfigurer. Förra sommaren ägnade John Guidetti en rejäl bit av sitt sommarprat åt att berätta om honom och hans betydelse:
    – Jag och min pappa kallar honom för ”Generalen”. Han är en av de bästa människorna jag vet.
    Luis Silva jobbar på fritidsgården Gluggen i Rissne, men tillhör den där typen av eldsjälar som inte går hem bara för att arbetsdagen tar slut. Istället ser han det som sin uppgift att hålla inomhushallen öppen för alla de som vill spela fotboll, men inte har någonstans att ta vägen.
    I årtionden har ungdomar kommit hit från hela norr- och västerort. Rätt många av dem har blivit riktigt bra, och ett kompisgäng har blivit smått unikt.
    Där finns John Guidetti och Alex Milosevic. Bröderna Albornoz och Nabil Bahoui. Serge-Junior Martinsson Ngouali i Brommapojkarna. Jiloan Hamad får nästan också räknas in, då han brukar titta in så snart han är i Stockholm. Och så Luis Silvas egen son Stefan, som provspelade för Hull City så sent som i våras.
    – Tidigare hade vi aldrig haft en enda spelare i Allsvenskan från Rissne. Nu räknar jag alla de här som killar härifrån. De har vuxit upp här, John också.
    Luis Silva skrattar.
    – Hela väggen hemma är full av olika matchtröjor som John har fixat. Jag har David Silva, Carlos Tévez... Undrar vad de hade sagt om de hade vetat att tröjorna skulle till en lägenhet i Rissne.
    Hur går det för honom nu egentligen?
    – Han var här för bara några dagar sedan, vi grillade lite och tittade på Kazakstan-Sverige. Jag frågade när han skulle vara tillbaka. ”Tre veckor”. Men jag känner ju honom. Säger han tre veckor så tar det väl fem. Han är så målmedveten att han tror att han kan besegra läkarna.
    Vi dras in i en diskussion om just förmågan till uppoffringar, förmågan att fokusera. Alex Milosevic är övertygad om att den största förklaringen till framgång finns där någonstans.
    – När jag var liten spelade jag anfallare, såg på mig själv som kvick och teknisk. Så började jag träna med Vasalund Rinkeby, och från början skrattade bara min mamma när hon tittade på mina träningar där. Hon tyckte att jag såg ut som en elefant. Alla Rinkeby-killarna var hur bra med bollen som helst, otroligt snabba i fötterna. Helt sjuka. Så skulle jag försöka göra samma saker som dem, och det tog både tre steg och två mellansteg. Jag bara: ”Shit, jag trodde att jag var bra på fotboll”.

    I mellersta tonåren fick Alex Milosevic en tränare som heter Valentic Azrudin, en bosnier som numera har hand om Assyriskas a-lag. Det var han som först lyckades formulera fotbollsekvationen på ett sätt som lät begripligt för en äregirig grabb från Rissne. Det var han som skolade om målgöraren till mittback, som fick talangen att offra en filmkväll med kompisarna för att förbereda sig för löppasset dagen efter.
    Milosevic pratar mycket om betydelsen av förebilder i förorten. Dels för att ungdomarna där ska se att det verkligen går att lyckas – men även för att de ska inse hur mycket som faktiskt krävs för att göra det.
    – Det är lätt att tro att det räcker att dominera med dribblingar på grusplanen i centrum, men när jag kollar på våra yttrar i AIK är det fantastiskt hur mycket de springer. Martin och Nabil är ändå killar härifrån och de kanske är vana att bara... chilla. Och det kanske är därför som många härifrån inte har kommit så långt som till AIK, eftersom de inte är vana vid att lyssna på en tränare, inte är beredda att ta det där jobbet. Men när man ser på de som gör det – då ser man också hur bra det blir.
    Själv är Alex Milosevic någon sorts glidtacklande ambassadör för sin förort. När han blev utsedd till ”Årets nykomling” på Fotbollsgalan 2011 gjorde han en poäng av att nämna Rissne i sitt tacktal, och när vi nu knallar genom centrum går tonläget över i någon sorts mäklarretorik.
    – Där nere ligger stora ängar, fria ytor, badplatser... Perfekt för familjen.
    Framme vid tunnelbanenedgången stannar Milosevic.
    – Jag och grabbarna brukar sitta precis här på kvällarna, bara chilla. Om vi vinner SM-guld ska jag ta med bucklan hit, bygga någon sorts plattform uppe på det där T:et och höja den där.
    Milosevic visar med handen ungefär hur triumfpodiet ska se ut. Hela höger underarm är täckt av en biffig Rissne-tatuering.
    När jag frågar varför han gjorde den hänvisar han tillbaka till den största och värsta händelsen i sitt liv. För knappt fyra år sedan gick hans storebror bort. Ett virus angrep hjärtat, Mathias dog i sömnen.
    Bara två dagar senare skulle en sörjande Alex Milosevic spela semifinal i Juniorallsvenskan, borta mot Hammarby.
    – Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Precis innan matchen skulle jag gå in i omklädningsrummet, då jag hörde ljudet från en stor folkmassa. Jag trodde att det var Bajen-supportrar, men jag frågade en kille i laget. ”Nä, det låter som att de skriker Alex”, sa han. När jag sedan kom ut från omklädningsrummet för att spela matchen hade minst halva långsidan fyllts av människor från Rissne som kommit för att stötta mig. Det var mina kompisar, det var brorsans kompisar, det var folk som inte ens kunde trixa till tre, det var killar som var fem år yngre än mig, det var många äldre... Då kände jag väl just det här, att det här är mitt folk, de kommer från mitt ställe. Det här är Rissne.
    När jag återvänder till Husby har det bara gått två dagar sedan Henok Goitom senast deltog i en tyst minut för en fallen kamrat. Unge politikern Abdirahim Hassan blev ihjälskjuten i Somalia, en ambitiös grabb som Goitom kände från fritidsgårdarna och genom en kusin som bodde i samma portuppgång.
    – Han var en sådan där kille som ville hjälpa till, som trodde på något och kämpade för en bättre värld. Vad ska jag säga? Det känns orättvist.
    Goitom berättar om fotbollsfamiljen i Husby, om hur den förlorade tre centrala medlemmar på lika många år. Romario blev knivmördad, Henoks pacemaker slutade fungera, Reman lyckades inte besegra cancern.
    – Jag märker ju hur hårt det har tagit på grabbarna i laget, hur det finns en risk att de nästan ger upp... ”Det är sånt som händer oss”, tänker de. Egentligen är det ju dödsfall som kan inträffa precis var som helst – förutom Romario då – men eftersom allt annat alltid har varit emot oss i det här området så tänker man inte som man bör tänka. Om det skulle snöa blir det: ”Typiskt att det ska snöa just i Husby”.
    Laget som Goitom pratar om den här gången heter inte AIK, utan Kista Galaxy. Det var han själv som grundade klubben för snart tre år sedan, och numera tränar han laget tillsammans med en annan fotbollsprofil från Järvafältet, Bojan Djordjic.
    – Vi har gått rakt igenom två serier, och nu leder vi femman. Men man ska veta att vi inte är en fotbollsklubb som hjälper till lite i samhället – vi är en förening som har ett fotbollslag. Det sociala är det viktigaste. Vi vill att området ska bli bättre och bättre för varje dag som går.
    Sedan några veckor tillbaka arrangerar exempelvis Kista Galaxy läxhjälp för barn och ungdomar som behöver extra akademiskt stöd, men som inte har råd att betala för det. Jag frågar Henok Goitom hur han själv var i skolan.
    – Rätt bra, faktiskt. Jag hade matte som favorit.
    Då så. Då är det bara att sätta sig med gradskivan och miniräknaren.
    – Du, det behövs ingen miniräknare.
    Goitom skrattar, men ruskar snabbt av sig jargongen för ytterligare ett resonemang om förorten, om skillnaden mellan spelad kaxighet och genuin självtillit. Där många utifrån ser en skrytsam svansföring ser han ett stukat hävdelsebehov, en brist på självförtroende som han beskriver som ett av Husbys största problem.
    Är man den som alla lyssnar på behöver man sällan höja rösten. Är man den som ingen tar någon notis om finns risken att man börjar skrika väldigt högt.
    – Önskar jag mig något så är det att folket härifrån skulle räta på ryggarna, gå med sina huvuden högt. Man ska inte kunna titta ner på Husby.
    Henok Goitom är fotbollsspelare, men låter inte sin identitet ta slut i och med det. Han har ambitioner att vara både stjärna och samhällsmedborgare, forward och fältarbetare, miljonär och missionär.
    Själv bor han i en AIK-lägenhet inne på Kungsholmen, men ett par, tre gånger i veckan kör han ut till sina barndomskvarter för att bygga upp, hjälpa till, visa väg.
    Det är ju inte långt från centrala Stockholm till Husby. Det är faktiskt inte långt från Husby in till stan. Henok Goitom vill att så många som möjligt ska inse det.
    – Jag kan väl inte förbättra världen, men jag kan i alla fall göra vad jag kan. Om min möjlighet att påverka något bara är en enda procent större än den som en vanlig kille från Husby har – då måste jag ta den striden. Det är min plikt.

  19. #1013
    Medlem MatsMatsRubarths avatar
    Gruppering
    DSM & ASK
    Reg.datum
    Sep 2011
    Ort
    Bromma
    Nu svär jag i kyrkan, men finns det någon som kan posta denna?

    Bergstrand: Lockande vara med och lyfta ett storstadslag - DN.SE

  20. #1014
    Medlem Affes avatar
    Gruppering
    Fullast På Bussen
    Reg.datum
    May 2010
    Ort
    Hässelby
    Citat Ursprungligen postat av MatsMatsRubarth Visa inlägg
    Nu svär jag i kyrkan, men finns det någon som kan posta denna?

    Bergstrand: Lockande vara med och lyfta ett storstadslag - DN.SE
    Vet inte hur det här funkade. Kan man läsa?

    EDIT: Länk till imgur istället: http://i.imgur.com/K2UpHpX.jpg
    Bifogade miniatyrer Bifogade miniatyrer Aftonbladet Plus-1389784726835.jpg  

  21. Följande medlem gillade det här inlägget av Affe:


  22. #1015
    Medlem MatsMatsRubarths avatar
    Gruppering
    DSM & ASK
    Reg.datum
    Sep 2011
    Ort
    Bromma
    Citat Ursprungligen postat av Affe Visa inlägg
    Vet inte hur det här funkade. Kan man läsa?

    EDIT: Länk till imgur istället: http://i.imgur.com/K2UpHpX.jpg
    Tack! Båda fungerade fint :)

  23. #1016
    Medlem dagottos avatar
    Gruppering
    EPA-åkande Wermlandsgnagare
    Reg.datum
    Mar 2011
    Ort
    Karlstad
    Rankning: De har det snyggaste klubbmärket | SHL | Sverige | Hockey | Sportbladet | Aftonbladet

    Vi har världens vackraste klubbmärke, men har vi SHL's (bondeligan) vackraste?

    Edit: Hittade på GF: Underbar sågning av Byske!

    1. AIK 5 plus
    Det här är ett riktigt fint klubbmärke. Välritat och genomarbetat. Inget fuskverk eller försök att likna ett NHL-lag eller en näringslivs-logotyp. Stabilt, trovärdigt och stolt. Tillräckligt gammalt och utsirat för att fungera bra i en modern kontext. De starka kontrastfärgerna ger tyngd. Det speglar dessutom hela AIK-familjen, inte bara hockeyn.

    2. HV71 4 plus
    En oväntad favorit. Kanske inte ett estetiskt fulländat klubbmärke men kraftfullt, vasst och går mot strömmen genom att vara det enda helt textbaserade märket. Lätt att komma ihåg och tydligt även i små storlekar. Kul att den för tankarna till Jofa-hjälmar, hockeyspel och serietidningar från 70-talet, mer än folkrörelse och sportförening som många av de andra.

    3. BRYNÄS IF 4 plus
    Ett fint klubbmärke som blickar tillbaka utan att bli för mossigt. Enkelt, klassiskt och sammanhållet. Behöver dock den svartgula färgpaletten för att inte bli för snällt eller förväxlas med en nykterhetsorganisation eller ett bageri. Bokstäverna BIF hade med fördel kunnat vara svarta för att ge mer kontrast. Gult och vitt är en svårläst kombination, speciellt på håll.

    4. FRÖLUNDA HC 3 plus
    Kopplingen mellan Göteborg och vilda västern, med indianen som symbol, känns något långsökt. Men detta är det bästa exemplet bland SHL-lagen på en kraftfull maskot som klubbmärke. Indianen är lätt att komma ihåg, dramatisera och går att använda stort för sig själv utan lagnamnet på exempelvis matchtröjor och flaggor. Ur ett formperspektiv händer det lite väl mycket – skulle kunna förenklas och bli mer stilrent.

    5. MODO HOCKEY 3 plus
    Här har den traditionella skölden blivit en eldsflamma och därmed fått en oregelbunden ytterform som förmedlar fart och glöd. Är det klubbmärke som formmässigt ligger närmast många av lagen i NHL. Blir dock inte för amerikanskt, det finns fortfarande en småskalig svenskhet över det. Färgpaletten leder tankarna till Italien – eller pizzerian runt hörnet.

    6. FÄRJESTAD BK 2 plus
    Ännu ett exempel på ett klassiskt idrottsklubbmärke. Men för de oinvigda kan det associeras mer med tennis än med hockey. Fred Perry snarare än Håkan Loob. Det minimalistiska uttrycket gränsar till att bli tråkigt och småskaligt. För att verkligen kännas som ett av Sveriges bästa hockeylag skulle jag gärna se att man adderade mer kraft, bearbetningsgrad eller volym.

    7. SKELLEFTEÅ AIK 2 plus
    Ett klubbmärke som inte riktigt har bestämt sig. Känns som två symboler i en. Är det en sköld eller ett löv? Det finns delar som i sig är fina – som den lilla solen och typografin – så här finns stor potential. Dock måste det hitta sin egen identitet för att tydligt särskiljas från AIK:s klubbmärke.

    8. VÄXJÖ LAKERS HC 1 plus
    Ett klubbmärke med trovärdighetsproblem. Namnet för tankarna till ett basketlag, utseendet till en öl eller ett bilmärke. Idén att använda Smålands landskapsvapen är en bra intention men tyvärr saknar utförandet känsla. Dessutom krockar den lokala tanken med valet av det engelska “Lakers”. Resultatet blir anonymt och intetsägande. Ett litet plus för att märket är relativt enkelt och rent.

    9. LULEÅ HOCKEY 1 plus
    Här finns allt – en vrålande björn med en tunga som ett hjärta, eldsflammor och snöflingor. Tanken med en kraftfull maskot är bra, men komplexiteten i både innehåll och utförande gör det mer till en illustration än ett klubbmärke. Rörigt och otydligt, speciellt på håll och i små storlekar. Märket skulle må bra av att förenklas och bli mer hockey och lite mindre MC-klubb. Att klubben använder sig av två andra symboler på en del ytor gör det inte mindre komplext.

    10. LINKÖPINGS HC 1 plus
    Idén att lyfta fram lejonet är helt okej. Men själva utförandet saknar balans. Att bara använda tunna konturlinjer är kanske en ambition att hålla det enkelt. Men resultatet blir motsatsen. Det blir komplicerat och otydligt. Ser ofärdigt ut – som ett lejon i en målarbok, som väntar på att färgläggas.

    11. LEKSANDS IF minus
    Det här klubbmärket känns tyvärr trist och föråldrat. Ingenting avslöjar vad det egentligen handlar om – är det en hembygdsförening, en sammanslutning för sjukgymnaster eller en mekanisk verkstad? Bokstäverna i mitten är det mest identitetsbärande elementet, men de är svårlästa. Symbolen för en av Sveriges mest anrika klubbar skulle kunna säga så mycket mer.

    12. ÖREBRO HOCKEY minus
    För lite emblem, för lite hockey. Skulle lika gärna kunna vara en logotyp för ett byggföretag, ett stålverk eller en underavdelning till fackförbundet Metall. Möjligen ett knattelag men inte ett av Sveriges bästa hockeylag. Enkelhet är i regel bra men det kräver finess i hantverket.
    Senast redigerad av dagotto den 2014-01-23 klockan 10:16.

  24. Följande 17 medlemmar gillade det här inlägget av dagotto:


  25. #1017

  26. #1018
    Medlem AIKmattes avatar
    Reg.datum
    Mar 2011
    Coventry City

    Tack på förhand!

  27. #1019
    Medlem Hajens avatar
    Reg.datum
    Dec 2011
    Ort
    Helsingborg
    Coventry City – bortrövade

    ...från sin arena och från sin stad – men i kväll väntar årets bortaresa

    Deras lag har rövats bort från sitt hem, så fansen har dragit ut på *vägarna.

    Coventry City är den enda klubben i världen med fler supportrar på bortaresorna än på hemma*matcherna.

    I kväll kommer den resande cirkusen till Emirates.

    *



    *






    Strax norr om centrala Coventry står en toppmodern fotbollsarena.
    Den kostade drygt en och en halv miljard kronor och 520 000 arbetstimmar att bygga. Där finns fler än 32 000 sittplatser, halvt genomskinliga paneler för att släppa in ljuset och ett specialdesignat tak för att kapsla in stämningen.h

    Men där finns inget fotbollslag.

    Coventry City är en av de verkligt klassiska brittiska klubbarna, grundad redan 1883 av arbetare på stadens stora cykelfabrik. I början av 2000-talet hade de tillhört högstaligan i 34 raka år, längre än till exempel Manchester United, Manchester City, Tottenham och Chelsea.

    Nu är de borta, både från Premier League och från hemstaden.

    De himmelsblå försmäktar i tredjedivisionen. Sina hemmamatcher spelar de i Northampton, en liten marknadsstad fem mil ner längs motorvägen. Nästan ingen kommer för att titta på.

    Hemma i Coventry står samtidigt Ricoh Arena tom och öde. Nästa inbokade evenemang är CJ’s Car Boot, en sorts bakluckeloppis.

    Det borde verkligen inte vara så.

    ”Bittra rivaliteter”

    Les Reid på Coventry Telegraph har varit politisk reporter i nästan 20 år. Han har rapporterat om krig, skrivit om spädbarnsdöd och självmord. Han har följt brittiska premiärministrar och granskat fifflande lokalpolitiker.

    Reid vet mycket väl att vissa saker är viktiga på riktigt och att andra saker är betydelsefulla på andra sätt. Ändå tvekar han inte att beskriva sörjan runt Coventry City som något av det mest frustrerande han någonsin kommit i kontakt med.

    – Det här är något som är så uppenbart viktigt för stadens stolthet, ekonomi och rykte, dess mentalitet och välmående. Ändå har jag nästan aldrig tidigare upplevt parter så djupt ner i skyttegravarna, så bittra personliga rivaliteter, så mycket smutskastning och missvisande propaganda från alla sidor.

    Varför spelar Coventry City i en division där de inte hör hemma, i en stad som inte är deras? För att deras lag och deras supportrar offrats i en dragkamp mellan politiken och kapitalet.

    Förenklat uttryckt är kommunstyret majoritetsägare av Ricoh Arena, medan själva klubben kontrolleras av en hedgefond som heter Sisu.

    De två parterna har haft förtvivlat svårt att komma överens. Under en längre tid hävdade Sisu att 15 miljoner kronor var en orimlig årshyra för arenan, och till sist slutade de rätt och slätt att betala.

    Förhandlingarna som följde efter den punkten var mest för syns skull. Det fanns inte längre någon återvändo. Kommunstyret i Coventry låste portarna till arenan, riskkapitaliserna som köpt klubben packade ner laget i aktieportföljen och drog till en helt annan stad.

    När Coventry City spelade sin första hemmamatch säsongen 2013-14 så gjorde de det på Sixfields Stadium i Northampton. Publiksiffran var 2 204. Första året de spelade på nyinvigda Ricoh Arena var snittet 21 302.

    Under 2000-talet har vi varit så illa tvungna att inse hur illa det kan gå för de klubbar som bränner sig på den moderna fotbollens pengabrasa. Leeds United, Glasgow Rangers, Blackburn Rovers och Portsmouth är bara några exempel på klubbar som störtat från stjärnorna ner i gyttjan när ansiktslösa investerarkonsortier försökt profitera på deras status och tradition.

    Ändå är frågan om inte supportrarna som lever för Coventry City är de som drabbats allra hårdast.

    Andra har fått se sina lag tappa i glans och slagkraft. Coventry-fansen har tvingats se sitt lag kidnappat och bortfört.

    Fler fans borta än hemma

    Så vitt jag vet är Coventry City världsunika i nuläget. Det är den enda proffsklubben med fler fans på sina bortamatcher än på sina hemmamatcher.

    Ungefär 2 000 brukar dyka upp då spelar ”hemma” i Northampton, och då håller vanligtvis 6-700 på motståndarlaget. Bortamatcherna är något helt annat. Till dem brukar Coventry sälja precis varenda biljett klubben blir tilldelad.

    Till matchen mot MK Dons tog de med sig drygt 7 000 fans. 3 500 följde med till Wolverhampton, ungefär lika många till Port Vale.

    Jan Mokrzycki är talesman för supportersammanslutningen Sky Blue Trust. Han förklarar:

    – Det är den naturliga konsekvensen av allt som har hänt. Coventry City är fortfarande en stor klubb med tiotusentals trogna fans, men flytten till Northampton var droppen för väldigt många av oss. Vi tänker bojkotta alla matcher som spelas där, prata det enda språk som vår nuvarande klubbledning förstår.

    Exakt vilka som äger deras klubb har Coventrys fans fortfarande inte lyckats lista ut. Allt som är officiellt är att Sisu är en hedgefond som specialiserar sig på svaga skuldfordringar med pengar från anonyma källor som gått genom Caymanöarna.

    – Vi har ingen aning om vad allt det där innebär.

    Mokrzycki berättar om en kvinna som heter Joy Seppala. Hon har titeln som vd för Sisu, och brukar skriva under de officiella kommunikéer som Coventry City numera publicerar. I flera års tid har supporterrepresentanter försökt få till ett möte med henne. Än vet de inte ens hur hon ser ut.

    – Det finns inte ett enda fotografi av henne publicerat, vare sig på nätet eller någon annanstans. Det bästa vi har att gå på är en bild tagen på en match i våras som hon påstås ha varit på. Där finns det en kvinna bland de andra Sisu-höjdarna. Kanske är det hon?!

    Vuxit sig starkare

    Trots allt tragikomiskt elände som drabbat Coventry City är det som om inte fotbollssporten förmår att beröva dem på riktigt allt hopp.

    Parallellt med tvångsflytten kom både poängavdrag, transferembargon och allt tänkbart begränsande elände – men i takt med att möjligheterna krympte så växte något annat fram.

    När inga nya spelare kunde köpas in så fick unga, egenfostrade spelare plats istället. När hemmamatcherna var som likvakor blev bortamatcherna små fotbollskarnevaler.

    Den här säsongen har laget spelat bättre än någon kunnat vänta sig, ruskat av sig sitt tiopoängsstraff och snabbt närmat sig det övre kvalstrecket. Gång på gång har fullproppade bortasektioner fått jubla åt dramatiska slutminutsmål. Kvittering i 97:e minuten i Preston förra lördagen. Segermål i 89:e borta mot Barnsley helgen dessförinnan och i 85:e mot Rotherham bortamatchen före det.

    Klyftan mellan klubbledning och supportrar är djupare än någonsin tidigare, men bandet mellan spelare och fans har samtidigt härdat sig starkare än på länge.

    – Vårt bortastöd har verkligen varit fantastiskt, och det har varit livsviktigt för oss den här säsongen. Fansen fyller varenda arena vi kommer till med stämning och energi, och vi tar allt det med oss i vårt spel. Det finns en väldigt speciell relation mellan supportrarna och den här spelargruppen, säger managern Steven Pressley.

    Själv ser Pressley ut ungefär som Jürgen Klopp, och även om kvalitetsskillnaden givetvis är enorm fungerar hans lag ungefär som en budgetversion av Borussia Dortmund. Samma sorts intensitet på planen, samma svårrubbade sammanhållning runt omklädningsrummet.

    Stommen i laget utgörs av Conor Thomas, Callum Wilson, Jordan Clarke, Billy Daniels, Jordan Willis, Cyrus Christie och Aaron Phillips – ett kompisgäng i 20-årsåldern som hängt ihop sedan pojklagsåldern.

    I synnerhet Aaron Phillips är lika mycket traditionsbärare som högerback. Han är den självklara länken till en lyckligare del av Coventry Citys historia, till en tid då språngnickarna var fler och hedgefonderna färre.

    Den 16 maj 1987 är och förblir klubbens allra största dag. Det var då Coventry slog Tottenham med 3-2 i FA Cup-finalen inför 96 000 åskådare på gamla Wembley. En kille som heter David Phillips spelade högerback, och han är naturligtvis pappa till Aaron Phillips.

    – Det gör mig väldigt stolt att veta att min pappa spelade i den mest berömda matchen i Coventrys historia. Jag vet hur mycket FA-cupen betyder för både klubben och staden.

    David Phillips fyller i:

    – FA-cupen skapar fortfarande hjältar. Den får folk att komma ihåg dig. Jag spelade landslagsfotboll och jag spelade för tre andra klubbar i högstaligan, men det enda alla vill prata om är fortfarande en eftermiddag med Coventry City för 27 år sedan. Det är det som gör den speciell.

    5 100 fans på Emirates

    När 2014 års fjärderondslottning först kom så jublades det i Coventry. Arsenal borta är sannerligen inte den sportsligt enklaste uppgiften, men det är den typ av romantisk drömbyggarmatch som ger bränsle åt en hemlös tredjedivisionsfånge.

    Men så skulle tv-bolagen och klubbledningarna säga sitt – och sedan var det inte lika roligt längre.

    Schemaläggningen puttade fram matchen till fredagskvällen, vilket innebar att horder av supportrar berövades möjligheten att åka. Vissa kunde inte ta ledigt från jobb eller skola, andra hade ingen möjlighet att ta sig hem efter slutsignal.

    En av dem heter John Sillett, och var manager för Coventry den där historiska finaldagen, 1987.

    – När spelarbussen närmade sig Wembley på finaldagen var allt vi kunde se ett hav av himmelsblått. Jag fick chauffören att stanna och sa åt spelarna att lägga ner sina kortlekar och njuta av ögonblicket. Sedan dess har nästan varenda spelare berättat att de aldrig har glömt det, att känslan fortfarande finns kvar i dem. Minnen, tradition, romantik – det är FA-cupen.

    I alla fall var det FA-cupen. Numera heter turneringen officiellt The FA Cup with Budweiser, och namnet är sannerligen inte det enda som har förändrats

    – När jag såg att de hade flyttat matchen till fredagskvällen sa jag till min fru: ”Well, den resan gör jag inte”. Jag känner för fansen. Det är illa nog med hela historien runt Northampton, och nu kommer detta.

    Trots allt har Coventry återigen sålt alla sina biljetter, 5 100 stycken. Fansen som är fler borta än hemma kommer att låta högt ikväll också, och allra mest kommer de att höras i den 35:e matchminuten.

    Det är då de kommer att sjunga en sång som anspelar på att det är 35 engelska miles mellan Coventry och Northampton, att det är väldigt långt hem från norra London en sen fredagskväll och ännu längre väg tillbaka till en fotbollsvärld de känner igen sig i.

    – I wanna go home, I wanna go home, back to the Ricoh, the Ricoh’s our home.

    Om de tar röststöd från plånböckerna i bröstfickorna kanske mullret når ända fram till en ansiktslös hedgefond på Cayman*öarna.

  28. Följande 9 medlemmar gillade det här inlägget av Hajen:


  29. #1020
    Medlem perka15s avatar
    Reg.datum
    Mar 2013
    Någon som kan hjälpa mig med denna?

    http://www.aftonbladet.se/sportblade...ab?teaser=true

Sidan 51 av 96 FörstaFörsta ... 41495051525361 ... SistaSista

Liknande ämnen

  1. Aftonbladet: Fotbollsbibeln 2011
    Av AIK15 i forum Övrig sport
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2011-03-26, 14:23
  2. Svar: 9
    Senaste inlägg: 2010-11-23, 12:43
  3. Aftonbladet: "Sveriges bästa på läktaren"
    Av Josman i forum Supportrar
    Svar: 71
    Senaste inlägg: 2010-11-12, 18:56
  4. Kommentarfältet i Aftonbladet och Expressen
    Av Dur och moll omvartannat i forum Media
    Svar: 18
    Senaste inlägg: 2010-08-10, 18:35
  5. VM-Drömelva @ Aftonbladet
    Av Elmtoft i forum Övrig sport
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2010-06-01, 16:44

Behörigheter för att posta

  • Du får inte posta nya ämnen
  • Du får inte posta svar
  • Du får inte posta bifogade filer
  • Du får inte redigera dina inlägg
  •