Bank: HIF hade inget att sätta emot AIK:s smarta
aggro-fotboll
”Utan passion – ingen produkt” dundrade Norra Stå.
Låt oss ta det vidare:
1. Utan passion – inga poäng.
2. Så länge som AIK:s passion ser ut som Daniel Tjernström
kommer de att vinna matcher.
Gamle AIK-ikonen Gary Sundgren släntrar förbi i Råsundas korridorer.
Matchen är precis slut, hans grabbs pojklag ska få följa med Krister
Nordin till AIK:s omklädningsrum. Gary får syn på en Solna-pojk i
motståndarlaget: Erik Sundin, med pastalåda under armen.
Snabba handslag, stockholmstugg.
– Åh, Gary Glitter! säger Sundin.
– Kalla i dag va? säger Sundgren.
– Oj. Isbjörnar, asså.
– Äldste på banan é bäst av alla ju.
– Tjerna... asså, vilken kung han é.
Efter att ha förlorat i allsvenskan (Häcken), i cupen (Åtvidaberg) och i
Disciplinnämnden (Syrianska) orkade AIK gå ut och slå serieledarna
Helsingborg, obesegrade i femton raka tävlingsmatcher, med en man
mindre på planen. Det ska aldrig vara sensationellt när AIK vinner
allsvenska matcher på Råsunda, men det var absolut en
styrkemarkering.
Det var, framför allt, en match då AIK visade vad klubben,
laget och läktarna måste vara för att kunna lyfta även i den
sorts motvindsstormar som tjuter runt dem 2011.
Om det finns något jag stört mig på i diskussionen kring både
läktarkultur och fotboll de senaste åren så är det misshandeln av ordet
”passion”. Det har kidnappats av folk som tycker att den mest
passionerade alltid och av nödvändighet är den som står längst fram och
skriker högst.
Men före avspark i går hyllades en AIK:are på läktaren som
varit medlem i klubben i 80 år, och efter avspark var Daniel
Tjernström bäst på planen.
Det finns olika sorters passion. Och ibland är det förödande lätt att
glömma bort den lågmälda, strävsamma, intelligenta.
AIK vägrade att vika ner sig
Årets AIK är – med få undantag, varav alla heter Bangura –
ett lag som måste vara både aggressivt och klokt för att kånka
hem sina poäng i den här serien. Mot HIF satte de en fet, tjock
bock i båda rutorna.
Helsingborg spelade sin tredje match på åtta dagar och sprang rakt in i
ett AIK som orkade och kunde mycket mer. Grunden var, så länge som
de spelade elva mot elva – en aggressiv, hög press när de förlorade
bollen och ett vårdat konstruktivt anfallsspel när de vann den.
Det sista var det mest imponerande. Ett lag med två blixtrande
Banguras längst fram kan lätt hamna i den enklaste lösningen, att slå
tidiga bollar och utnyttja fartövertaget – men AIK valde sina tillfällen,
och valde klokt. När Nils-Eric Johansson tagit två rätt klumpiga varningar
förändrades förutsättningarna, men inte tanken. AIK vaskade om på tre
positioner, gick ner på 4-4-1, sjönk tio meter djupare, men fortsatte
spela samma sorts intelligenta aggro-fotboll.
De skulle fått en straff direkt. De fick en tuff utvisning mot sig
i stället. De fick 0–1 (Christoffer Andersson) mot sig efter en
kvart.
Men AIK hade den sorts dag då de helt enkelt inte vek sig.
Och HIF var den sorts lag som helt enkelt inte kunde få dem till det.
Tjernström såg ut som en kung
Lorentzon, Pavey och Teteh Bangura ordnade ett fenomenalt fint
flygande anfall som gav 1–1, Robert Åhman Persson nickade in 2–1 på
ett frisparksinlägg, och inget som hände under resten av matchen gjorde
det till ett ologiskt resultat.
Helsingborg gick bort sig i evighetsupprepade försök att spela sig igenom
centralt, Rasmus Jönsson och Rachid Bouaouzan gick in i planen, Ardian
Gashi och May Mahlangu var redan där, och Erik Sundin och Alexander
Gerndt blev statiska och iskalla längst fram.
Utvisningen förändrade inget där heller.
Spelen gick kort och lättläst genom mitten, AIK:s mittbackar stod tryggt
med Sundin och Gerndt felvända framför sig, och mittfältslåset
Tjernström/Åhman Persson hade allt spel framför sig. HIF var
energifattigt och fantasilöst, AIK var samlat och smart.
Det var därför Daniel Tjernström, 37 år gammal, såg ut som en kung
där ute. Det var därför han kunde bryta, samla ihop, titta upp och vända
spelet, gång efter gång. En gång gjorde han det till och med med
klacken (även om det mest var för att slippa använda högerfoten).
Vi-mot-världen-sångerna ekade
AIK vann med 2–1, de vände en trend, och de gjorde det medan vi-motvärlden-
sångerna ekade i betongen.
– Vi är jävligt aggressiva i dag, sa Daniel Tjernström. Nästan över
gränsen. Men jag tycker att vi är kloka ändå.
Om AIK behöver en tumregel för lag och läktare den här
säsongen skulle den kunna låta just så.
Simon Bank
Ursprungligen postat av ifatcat 
